Då eran big boss of the blog blob Fritte är ute på roadtrip med Oskar Hanska a la ”fear and loathing in las vegas” minus knarket och dekadensen så är det eran egen Generalprincipessa som lägger upp säsongens sista Diktafon. Vi sammanfattar säsongen som gått och fokuserar framförallt på Poetry Slam SM. För att fira säsongen så har vi två hela timmar on or hands och två fantastiska gäster i form av den tvåfaldiga vinnaren av SM i Poetry Slam 2009 Oskar Hanska (numera utan dreads) och Slam-kännaren/fantasten Ulrika Centerwall. Som extra pimp-detalj så är programmet späckad med spoken word och olika musikprojekt som estradpoeter sysslar med vid sidan av poesin.
Tack för säsongens som gått och enjoy the show!
Sincerly yours// Affe
Ladda ner Radio Diktafon 090614
bok: ”Allt jag vill för dig, ingen annan” av Ismael Ataria.
förlag: Heidruns förlag.
2009
Ismael Atarias ”Allt jag vill för dig, ingen annan” är ingen diktbok som är banbrytande, litteraturhistoriskt viktigt eller ens fascinerande och angeläget bra. Det konstaterar jag ganska snabbt. Men det finns guldklimpar. Och framför allt kan det finnas fler anledningar till att något ändå förtjänas att ges ut. ”Allt jag vill för dig, ingen annan” handlar om hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Och som litteratur att läsas av dessa anhöriga, som ett komplement till den uppsjö av faktaböcker och hjälpböcker som finns på marknaden, tycker jag att denna bok har en egen upplyst liten plats i tillvaron.
Heidruns förlag är ett litet förlag. När jag läser om det i en intervju med Bengt Berg på sajten dikt360 från 2004 (http://www.dikt360.se/index.php/Heidruns-forlag.html) framgår det att man både satsar på debutanter och etablerade författare, att man har en helt ”ohierarkisk” profil, dock utan en buffert i ryggen. Ismael Ataria är något av en mångsysslare, som utöver poet även är författare, musiker i ett synthband och filmskapare. Vilket är intressant, eftersom jag faktiskt funderat en del över formen under tiden som jag läst. Radbrytningen känns stundtals både osäker och omotiverad, och jag leker med tanken på vad som skulle hända om man lät detta bli en löpande prosadikt istället. Något som eventuellt skulle inskränka läsarkretsen, och alltså kanske inte vara värt det.
Nåja, det finns många guldkorn som sagt.
”och inuti mitt hjärta
blåser vinden ett hål,
som du borde fylla”
är enkla rader men med en bländande vacker innebörd. På liknande sätt fungerar
”En kärlek som ständigt
byter om
till fel kläder”
Det blir vardagsnära och briljant i sin fåordighet.
”Tolv steg till
mot himlen
och du som inte
vågar ta det första”
På samma sätt blir det stundtals grådaskigt simpelt och sentimentalt.
”Som för evigt kan jag se
tårar falla
när hon vänder sig om
och för första gången
talar om”
eller
”Ständigt ska du vara
hård, tuff
och rädd
för att se inåt
men jag vet att bakom
allt
finns en liten kille
som irrat vilse”
Emellanåt närmar sig språket det bibliska.
”Dithän du går
går också jag,
om än två steg bakom”
och
”Med oavbruten önskan
och knäppta händer
kring ditt sköra liv
är allt jag vill för dig,
ingen annan”
Sammantaget är detta en stundtals vacker och klart läsvärd diktsamling, om än ämnet delvis kan tyckas överbrygga kvaliteten.
För ett par veckor sen drog allas vår Generalprincipessa Affe ner till poesins dirty south och kollade in MalmöLunds Poetryslamfinal och tillika Sm-laguttagning. Dessutom blev det mycket gräsmattehäng med diverse poeter. Allt detta resulterade i att vi denna vecka behöver utöka sändningstiden och har roffat åt oss enochenhalv timme etertid!
För er som bor i radioskugga eller långt bort från det centrum hela världen kretsar kring kommer här en sedvanlig podcast.
Ladda ner Radio Diktafon 090517!
kramar
Niklas och Per efter Klubb ONTs föreställning den förste maj. Foto: Lovisa Eklund.
Klockan är tolv, det är söndag och sol över St Knuts torg. Niklas gick upp åtta och har jobbat sen dess. ”Det är så mitt liv ser ut nu. Jag är som en gruvarbetare”, säger han. Per gick nyss upp och har solglasögonen på. Dementerar dock bakfylla.
Niklas Åkesson och Per Alvsten, välkända parhästar i Malmö poesivärld. Gruppen ONT startade de 2002. Då fanns även Marie Pettersson och Helena Fehrman med i gruppen. ”Som en slags modern ABBA”, säger Niklas. ”Sen blev Agnetha dumpad och Anni-Frid på smällen, hahaha!”
Nej, men skämt åsido återkommer vi till ämnet längre fram, och då förtydligar Niklas. ”Man kan tycka det är typiskt att två kvinnor hoppar av och två män fortsätter. Men nu blev det så, och det kunde lika gärna varit tvärtom.”
Istället blev ONT alltså en performancegrupp som fördjupade sig i mansrollen och utforskade den från alla dess vinklar och vrår.
Eller performancegrupp egentligen? ”Vi byter prefix beroende på vad vi gör”, säger Per. ”Vi är en självgående skrattkonstmaskin, en sorts gränslöshet. ONTs blick på världen gör allt till konst. Även det roliga kan bli sorgligt.”
Båda är ense om hur bra det är för en skrivande människa att jobba tillsammans med en annan. Att tvingas inspireras och komma sams om texter är nyttigt för utvecklingen.
”Man släpper den totala kontrollen på sitt manus”.
”Manusförförare”, flikar Per in.
”Anusförfattare”, kontrar Niklas.
En intervju med ONT är en orgie av skämt, långsökta paralleller, för mig ibland direkt obegripliga referenser, allt inbakat i smördeg av självgodhet och inbördes beundran. Men även garanterad underhållning som avkastning. läs mer…
Plötsliga åtaganden gjorde att förra veckans klipp uteblev så vi kompenserar med ett tidigt inlägg den här veckan. Och två bonusklipp!
Och vårtider är ju kärlekstider. Fjärilar-i-magen-tider. Människorna-på-stan-klär-sig-plötsligt-lite-lättare-och-mer-avslöjande-tider.
Men eftersom hyllningar till kärleken ofta blir väldigt corny och ganska intetsägande i sina små bubblor av glädje så får Thea Monyees ”Woman to Woman” visa en annan del av påhittet. En dikt som med all rätt och full potential skulle kunna vara en ren bitterkaka, som istället givits en aggressivt komisk ton. Helt klart ett alternativ till andra mer extrema utlopp av eventuell svartsjuka.
BONUS #I: Gemineyes omatchade ”A Penny For Your Thoughts”
Han är kanske en av scenpoesin tajtaste och vassaste, någonsin.
BONUS #II: En teampiece från Black Ice, Poetri & Shihan
Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte har lagt upp programmet tidigare. Affe fixade iordning mp3:an direkt efter sändning igår så skyll inte på henne. Skyll på Judith Butler, Seyla Benhabib och Jean-Francios Lyotard som höll mig vaken hela natten istället..
Här är iallafall ett efterlängtat Radio Diktafon Stockholm Speciel. Affe gästas i studion av Johan Wretman som förutom att han är poet själv håller i fixandet av Södermalm Poetry Slam som har varit en av de Stockholmsgrejer som etablerat sig som nåt att räkna med det senaste.
Ladda ner Radio Diktafon 090503!
kramar
Klubb ONT drivs av Per Alvsten och Niklas Åkesson, och är en tillställning som infaller på Loftet i Malmö första fredagen i varje månad under våren. Varje tillställning innehåller dels en föreställning med och av Per och Niklas (performancegruppen ONT), och därtill inbjudna gäster av varierat antal. I fredags var antalet stort. Föreställningen hette denna gång ”I finrummet”, och vi fick se och höra Desinformation, teatergruppen Rond och musikerna ”Det helande brustna”. läs mer…
Om jag har svårt för buskis, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg, så avskyr jag katalogdikter.
Och uppmaningsfasoner ska vi inte ens gå in på. Det finns nog få saker som är värre än poeter som genom att skriva mig på näsan slösar bort min tid med att predika om vad jag borde göra och hur jag borde göra det. För att ordna en bättre värld. För att må bättre själv. För att vara en bättre människa. Skjut mig någon… Bara skjut mig, snälla.
Ändå kan jag inte låta bli att förundras över Anis Mojganis dikt, trots att han blandar både katalog och uppmaning till en sådan upprepning att mina gnällknölar borde brisera i butterhet.
För i hans dikt finns det en enkel lekfullhet med så mycket allvar att jag glömmer formen. Istället för att skrika och slita mitt hår kapitulerar jag under situationerna, berättelserna och känslorna i varje exempel han ger. Förundras kanske kort över herrns märkliga figur, en oproportionellt tecknad, smått obehagligt allvetande mentor i ett ungdomsäventyr. Men i slutänden sitter jag bara där, drabbad, och önskar smått att Mojgani var min personliga väckarklocka som såg till att jag gick in i ytterligare en vardag mer peppad än den förra.
Bonus: Amanda Diva och hennes framförande av ”Hot Shit”.
Av klubb Spokenword i Stockholm har man nu gjort en serie TV-inspelningar som sänds på ZTV. Klubben drivs av ett företag som heter Spokenword Entertainment som har ett antal spoken word artister i sitt stall. Dessa kan bokas till allt från företagsframträdanden till turnéer. Ännu ett steg i att skapa en möjlig försörjning av att vara poet.
TV-serien på ZTV heter rätt och slätt Spoken Word liksom scenen i Stockholm. Att man äntligen har något, som är mer än en Poetry Slamtävling och satsar på poeter som kan läsa poesi med uttryck är glädjande. Överlever man till exempel att lyssna till en bokpoet som Katarina Frostensson i Stadsbibliotekets hörsal (pjuh!) så blir alla Spoken word scener en uppenbarelse. Synd bara att jag får kalla kårar och lite Släng dig i brunnen känsla av tv-serien Spoken Word. Och sanningen att säga så skulle det nog inte kunna bli en sådan stor grej med spoken word , att man till och med gör TV av det, annat än i Stockholm. Sverige är litet och publiken utgörs av ännu färre. läs mer…
bok: ”Den amerikanska natten” av Jim Morrison, med översättning av Måns Winberg.
förlag: Bakhåll.
2009.
Jim Morrison dog i ett badkar i Paris vid 27 års ålder 1971. Hans tragiska liv kan glorifieras hur mycket som helst, men här, i ”Den amerikanska natten”, en diktsamling av det man hittat i efterlämnade anteckningar; blir bilden av stjärnan något svartare. Layouten är gjord så att vi på ena sidan har Morrisons ord, och på motsatta sidan Måns Winbergs översättning till svenska. Något som fungerar bra. Ibland som hjälp för förståelse. Ibland för att visa på de löjliga skillnaderna språken emellan. (Jämför ”We need great golden copulations” med ”Vi behöver stora gyllene samlag”…) För mig är det underbart att sitta och läsa högt ur Morrisons tunga, ödesmättade, ofta mycket depressiva diktvärld. På samma gång odistanserade som högst distanserade ord, stundtals fantastiskt bittra i sin kritik av omvärlden. läs mer…
