Daniella vs. Spoken Word (rond 1)

Av klubb Spokenword i Stockholm har man nu gjort en serie TV-inspelningar som sänds på ZTV. Klubben drivs av ett företag som heter Spokenword Entertainment som har ett antal spoken word artister i sitt stall. Dessa kan bokas till allt från företagsframträdanden till turnéer. Ännu ett steg i att skapa en möjlig försörjning av att vara poet.

TV-serien på ZTV heter rätt och slätt Spoken Word liksom scenen i Stockholm. Att man äntligen har något, som är mer än en Poetry Slamtävling och satsar på poeter som kan läsa poesi med uttryck är glädjande. Överlever man till exempel att lyssna till en bokpoet som Katarina Frostensson i Stadsbibliotekets hörsal (pjuh!) så blir alla Spoken word scener en uppenbarelse. Synd bara att jag får kalla kårar och lite Släng dig i brunnen känsla av tv-serien Spoken Word. Och sanningen att säga så skulle det nog inte kunna bli en sådan stor grej med spoken word , att man till och med gör TV av det, annat än i Stockholm. Sverige är litet och publiken utgörs av ännu färre.

Jag som inte är någon inbiten Poetry Slambesökare och får rysningar när tanken far iväg till Stand up Comedy scenen, menar ändå att litteraturbegreppet behöver vidgas. För de flesta icke inbitna så är det svårt att ta till sig begreppet spoken word när det inte finns någon regelrätt definition av genren. Får man ens kalla det genre? Jag ser framför mig hur flera sitter och hötter med nävarna åt okunskapen. I mina ögon är Poetry slamrörelsen något av en subkultur och kanske är spoken wordscenen det också? Om man tolkar de muntliga scenuttrycken som subkulturer så är också tolkningarna av den reserverade för dem inom gruppen. Är det därför det saknas recensioner av de icke bokligt publicerade poeterna?
På hemsidan där jag har sett premiäravsnittet i efterhand kallar man spoken word för detta: ”Spokenword är en kultur som växer sig starkare i Sverige, en ny form av kombinerad stand up och öppen poesi levererad till en live publik.”

Så långt allt gott. Det finns dock forskning kring muntligt framställd poesi, men inte i Sverige. En forskare vid namn Foley menar att muntlig poesi är annorlunda än skriftligt framställd poesi på tre sätt: i kompositionen, i framträdandet och i mottagandet. Enligt Foley skulle alltså spoken word kunna vara en subgenre till poesi. Där man, liksom i Poetry Slamtävlingar, måste ta hänsyn till både framträdande och text när man bedömer dikten för att göra en rättvis tolkning.

Det befriande med muntligt framförd poesi kan jag tycka är att man slipper produkten. Behöver man sträva efter att spela in sitt framträdande, spara det på en videofil eller en ljudfil så förvandlas det muntliga framträdandet till något som kan konsumeras av alla när som helst och hur som helst utan kopplingen till den spontana samlingsplats som en Poetry Slamtävling eller en Spoken Wordklubb erbjuder.
Nåväl, min uppgift är att recensera de muntliga framträdandena i TV-versionen av Stockholms Spoken wordklubb. Jag gör det därför att jag tycker det är viktigt att skapa en intressant och viktig diskurs kring också muntliga litterära uttryck.

För att rätt kunna bedöma dessa dikter krävs då att man ser till dess hela kontext, alltså själva uppträdandet, publiken, poeten, eventuell musik, sättet dikten framförs på, gesterna, det visuella och så vidare. Med denna föresättningen uppstår problem för mig ganska snart. Inspelningen av Spoken wordklubbens scen har en dålig kvalitet som om man först i efterhand har kommit på idén att det ideella filmandet av framträdandena kan säljas in till TV. Inspelningstekniken kan väl kanske omöjligt följa både publikens reaktioner och poetens gester samtidigt, men dessutom filmas ofta enbart poetens överkropp och jag missar därför att hänga med i gester med mera.
Första avsnittet leds av värden Sascha Abdelnabi som börjar med att presentera Alex Bengtsson. Vad de övriga poeterna som sedan följer heter det får utläsas av eftertexterna. Poeterna presenteras som artister och startfältet är som taget ur finalpoeterna från Poetry Slam SM i Halmstad 2008.

Publikens storlek är svår att utläsa då det ligger en mörk skugga över allt annat i lokalen än den lilla ljuskägla som följer artisten (läs: poeten). Hur reagerar publiken egentligen på framträdandena, då och då zoomas ett ansikte in och de verkar mer brydda över att någon filmar dem uttrycksfylla av intryck. Jag brukar tycka att poesin är som bäst på en scen då jag trivs i publikhavet och är en del av organismen. Det är svårt att få samma känsla när jag tittar på denna spegelbild.

Alex Bengtsson, är som sagt, först ut i sitt vita linne och sina blanka sportshorts. Som den ende som blir presenterad får vi veta att han är en mångsidig artist och även författare till boken Sverigedemokraterna har fel. Sedan tidigare känner jag till Alex Bengtssons mimik och ryckiga gester som visar hans poetiska intensitet. Denna går förlorad i detta tv-program. Hans göteborgska dialekt borgar för autenticitet då han framför dikter som ofta innehåller en social kritik. Med en god rytm och några enstaka rim läser han en dikt med en katalogstil där –Ge mig! är besvärjelsen som gör att publiken skärps extra noga att lyssna. Vad är det vi skall ge uppläsaren? Vad skall vi som åhörare bidra med i detta? Mitt i Stockholm talar Alex om sina lantliga erfarenheter bland epa-traktorer, hitlerhälsningar, hockeyfrillor, Konsum, charterresor, Thailändska köpefru, Shellmackar, älgjakter och herpeshångel. Men orden ge mig syftar till att berätta historien om den bygd där han kommer ifrån. Bengtsson förmedlar en ironi över denna tillvaro, denna avskräckande svenskhet, blandad med kärlek till hembygden som får oss alla att fundera lite extra.

Birgitta Granberg, också mycket uppskattad i Poetry Slamtävlingar, har en scenkaraktär i form av den progressiva kärringen. Med humor och hjärna levererar hon med sin bestämda röst en prosadikt, som liknar en monolog, om att det svärs alldeles för lite nuförtiden. Det är inte något av det starkaste jag har hört läsas av henne och som text betraktat är det en dagslända som livar upp för stunden. Men rolig och kraftfull med stark närvaro är Granberg.

Kung Henry är något av en gigant inom scenpoesin har jag hört och kanske är artistnamnet ett bevis på detta. Kung Henry har förmågan att direkt upprätta en kommunikationslina till publiken, lyssna noga säger han och är glad och får några skratt som bådar gott för två dikter som han skall läsa om tid. Med kvicka rim på ofta tvåradingar, men med något enstaka inrim, ala hip hop så framför han sina texter som ett proffs.

Första dikten är en mörk skildring, om både nuet och framtiden, där den lilla människan blir överkörd. Andra framförandet sjungs provocerande fram efter melodin till den amerikanska folksången She´ll be coming ´round the mountain when she comes. Här hör vi en artist som blandar genrer friskt och kan ge upphov till snus i vrångstrupen. Med taktfasta gester ritar Kung Henry upp ännu en mörk historia med sensmoral. Själv fastnar jag mest för ”Du får min arbetsgivare när jag dör”. En lång rad av människor som skall gå samma väg, arbetet i livet på denna sidan tar aldrig slut.

Malin Jakobsson får med sin intensiva norrlandsdialekt direkt publiken att lyssna. Detta är som en folkdikt med tvåradsrim som fastnar lätt och ökar koncentrationen. Med vitalt språk som fårskall och följer hon samma verstakt rad efter rad. Jakobsson har ett helgjutet framträdande med lysande ögon och skakande händer som understryker meningarna. Med en lite vaggande gång fram och tillbaka på scenen läser hon sin text om kärlek. Det är teatraliskt med ett banalt innehåll om kärlekens problem, men en rent fungerande taktik för vem kan inte relatera till det. Det är en kärlekens antidikt vi får höra och plötsligt får publiken också utrymme och de tekniska begränsningarna gör ett lustfyllt hopp med mer utzoomning.

Lennart Bång har ett aldrig sinande munflöde utan pauser som gör att rytmen känns väl inövad och skicklig. Han läser en dikt om allt vi moderna människor skall hinna med, hur vi definierar oss själva som att definitionerna är just det viktiga, som gör oss till det vi är. Här kan man skönja en social kritik framförd på ett effektivt sätt. Han säger ”Jag är huvudsakligen handsfree” men det går att bortse från taskiga rim såsom ”jag tror på obama och spöket osama” och istället se det som ett intelligent debattinlägg.
Jag är, fungerar som den upprepande minnestekniska funktionen och det finns fler
upprepningar inom versraderna och ord som inte alltid rimmar med liknar varandra i uppbyggnad.

När de flesta andra poeter förmedlar just sin text så förmedlar Maggan Hammar
istället en hel scenshow, ett skådespel med realistisk grund. Hon spelar mycket på humor och framstår som lite halvsvettig och nervös. Hammar läser upp en kontaktannons, hon söker en vanlig man, men det slutar i att mannen i monologen förvandlas till en äventyrare och fler och fler krav ställs upp. För publiken presenteras igenkännande tankebanor. Det tenderar dock att bli en känsla av korta slapsticks som ger upphov till de högsta ljud publiken hittills under kvällen har gett ifrån sig. Spoken word kan lätt byta från ämne till ämne i samma uppläsning och det gäller för publiken att hänga med. Där närmar den sig också Stand up. Är det så att vi är för uttråkade idag för att orka sitta och lyssna på en lång sammanhängande text som betyder något hela hela tiden? Är det för att vi är alltför mycket som i Lennart Bångs text eller vill vi alla helst vara en annan Lennart än den vi själva är?
Jag har hört Hammars dikttext flera gånger förr och det är nog många som har gjort det under många år. Detta väl inövande av den poetiska repertoaren är bra för en publik som alltid möter poeten på nytt, men dessa poeter hittar ju ofta en publik som följer dem och gör dem till sina favoriter liksom en singer songwriter. Vad är det som gör en låt till en klassiker, en bok, eller en spoken worddikt? Det får i alla fall vara något mer än Maggan Hammars kontaktannons.

Jag ser fram emot nästa avsnitt av Spoken word som jag snart skall sätta ögonen och öronen i, men vad jag saknar i Sverige är också den muntliga poesi som tar intryck från Charles Bernsteins LANGUAGE poetry. Denna rörelse vänder sig mot det bekännande i dikten. I Sverige har denna inriktning en motsvarighet i tidskriften OEI, som kan tolkas som än mer navelskådande än Poetry Slamscenen (om det nu kan sägas finnas en enhetlig sådan, jag veeet). I Sverige har vi inte många scenpoeter från denna inriktning men i USA verkar det inte läggas så stor vikt vid de olika synsätten, den muntligt framförda poesin och att poesin förs fram från boksidan och till scenen är det viktiga. Vad jag säger är alltså inte att jag förespråkar en poesi som är ickebekännande och ickekommunikativ, men jag skulle gärna se mer experimentell spoken word där ordvrängningarna och bildspråket gör frivolter.

http://www.spokenword.se/

http://www.playahead.se/ztv/ztv_video.aspx?videoid=01643683-ad03-4926-96cf-c9c13b026a4c