Words got me the wound & will get me well

bok: ”Den amerikanska natten” av Jim Morrison, med översättning av Måns Winberg.
förlag: Bakhåll.
2009.

Jim Morrison dog i ett badkar i Paris vid 27 års ålder 1971. Hans tragiska liv kan glorifieras hur mycket som helst, men här, i ”Den amerikanska natten”, en diktsamling av det man hittat i efterlämnade anteckningar; blir bilden av stjärnan något svartare. Layouten är gjord så att vi på ena sidan har Morrisons ord, och på motsatta sidan Måns Winbergs översättning till svenska. Något som fungerar bra. Ibland som hjälp för förståelse. Ibland för att visa på de löjliga skillnaderna språken emellan. (Jämför ”We need great golden copulations” med ”Vi behöver stora gyllene samlag”…) För mig är det underbart att sitta och läsa högt ur Morrisons tunga, ödesmättade, ofta mycket depressiva diktvärld. På samma gång odistanserade som högst distanserade ord, stundtals fantastiskt bittra i sin kritik av omvärlden.

”Ta ett kort av mig
Han är verklig, skjuten
Verklighet är det som har
dolts för oss
så länge
födelse sex död
vi lever när vi skrattar
när vi kan känna
blodet strömma till & spruta ut”

En säregen diktvärld att besöka och låta sig förfasas och förföras av. Även slutordet är intressant att läsa; en kortbiografi skriven av Peter Glas. Om man hade fördomen att Jim Morrisons liv bestod av droger, framträdanden och sex, kan man nu avskriva detta som en sanning, inte en fördom. Åtminstone är det denna sanning som ”Den amerikanska natten” visar upp.

”Grand danger there
in curved thigh
The avenging finger –
lord.”

Sex är räddningen, men sex är också döden. Och så ständigt denna sarkastiska tunga, smackande dikterna igenom. Morrison står utanför och tittar in. Men befinner sig också mitt i, och brinner.

”Once I had, a little game
I liked to crawl, back into my brain
I think you know the game I mean
I mean the game called ’go insane’”

Morrisons längtan var att frigöra människor från deras begränsningar och föreställningar. ”I am interested in anything about revolt, disorder, chaos, especially acitvity that has no meaning” (ur efterordet av Peter Glas, från ett pressmeddelande inför första skivsläppet.) Enligt Glas var Morrison sällan nykter över huvud taget, vilket kan vara en förklaring till de häftiga formuleringarna och drastiska associationerna i diktspråket. Den becksvarta humorn är både uppfriskande och oroväckande.

”Peppermint, miniskirts, chocolate candy
Champion sax & a girl named Sandy
There’s only 4 ways to get unraveled
One is to sleep & the other is travel
One is a bandit up in the hills
& one is to love your neighbor till
his wife gets home”

Här finns även med delar av Morrisons försök till filmmanus. (Filmklipp går enligt efterordet att hitta på youtube… Något jag ännu inte fördjupat mig i.)

Jag kan få visst magknip av vetskapen att denna diktsamling har getts ut postumt. Jag minns när Göran Tunström dog och boken ”Försök med ett århundrade” (2003) gavs ut av hans släktingar. Tunströms oavslutade storprojekt. Och jag köpte och läste. Tunström tillhör en av mina stora favoriter, och detta just för hans förmåga att sparsmaka språket. Att få en inblick i detta arbete är visserligen intressant. Men fruktansvärt. Som skapande människa vet man hur känslig den konstnärliga processen är. Ofärdiga alster är nakna alster. Att ge ut ofärdiga dikter och anteckningar av Jim Morrison, och även ge sig på att översätta dem; jag kan tycka att det är en äckligt kommersiell handling. Ett utnyttjande av en för tidig död och ett förhärligande av en trasig själ. Man har även använt sig av ett polisfoto, ett sk mugshot, för framsidan; från en incident när Jim Morrison blev fasttagen av polisen för att ha hetsat sin publik mot vakter under en konsert. Detta förtydligar visserligen hans rebelliska syfte med texterna, att få folk att släppa på sina invanda gränser satta av samhället, osv. Men ja… tveksamheten kvarstår. ”Words got me the wound & will get me well”, skrev Morrison. Och sa även uttryckligen i intervjuer att han ville bli ihågkommen för sina ord, sina texter. Om han ville det här kan vi inte avgöra. Om dikterna skulle ha sett ut så här efter omarbetning av Morrison själv vet vi inget om. Det går inte att bortse från detta om man själv är en skapande människa. Även om det är en intressant samling som bjuder på stundtals riktigt, riktigt bra poetiska formuleringar.