Upprepningar och uppmaningar

Om jag har svårt för buskis, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg, så avskyr jag katalogdikter.

Och uppmaningsfasoner ska vi inte ens gå in på. Det finns nog få saker som är värre än poeter som genom att skriva mig på näsan slösar bort min tid med att predika om vad jag borde göra och hur jag borde göra det. För att ordna en bättre värld. För att må bättre själv. För att vara en bättre människa. Skjut mig någon… Bara skjut mig, snälla.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras över Anis Mojganis dikt, trots att han blandar både katalog och uppmaning till en sådan upprepning att mina gnällknölar borde brisera i butterhet.

För i hans dikt finns det en enkel lekfullhet med så mycket allvar att jag glömmer formen. Istället för att skrika och slita mitt hår kapitulerar jag under situationerna, berättelserna och känslorna i varje exempel han ger. Förundras kanske kort över herrns märkliga figur, en oproportionellt tecknad, smått obehagligt allvetande mentor i ett ungdomsäventyr. Men i slutänden sitter jag bara där, drabbad, och önskar smått att Mojgani var min personliga väckarklocka som  såg till att jag gick in i ytterligare en vardag mer peppad än den förra.

Bonus: Amanda Diva och hennes framförande av ”Hot Shit”.