ONT – porträtt av en skrattkonstmaskin

 

Niklas och Per efter Klubb ONTs föreställning den förste maj. Foto: Lovisa Eklund.

 

Klockan är tolv, det är söndag och sol över St Knuts torg. Niklas gick upp åtta och har jobbat sen dess. ”Det är så mitt liv ser ut nu. Jag är som en gruvarbetare”, säger han. Per gick nyss upp och har solglasögonen på. Dementerar dock bakfylla.
Niklas Åkesson och Per Alvsten, välkända parhästar i Malmö poesivärld. Gruppen ONT startade de 2002. Då fanns även Marie Pettersson och Helena Fehrman med i gruppen. ”Som en slags modern ABBA”, säger Niklas. ”Sen blev Agnetha dumpad och Anni-Frid på smällen, hahaha!”
Nej, men skämt åsido återkommer vi till ämnet längre fram, och då förtydligar Niklas. ”Man kan tycka det är typiskt att två kvinnor hoppar av och två män fortsätter. Men nu blev det så, och det kunde lika gärna varit tvärtom.”

Istället blev ONT alltså en performancegrupp som fördjupade sig i mansrollen och utforskade den från alla dess vinklar och vrår.
Eller performancegrupp egentligen? ”Vi byter prefix beroende på vad vi gör”, säger Per. ”Vi är en självgående skrattkonstmaskin, en sorts gränslöshet. ONTs blick på världen gör allt till konst. Även det roliga kan bli sorgligt.”
Båda är ense om hur bra det är för en skrivande människa att jobba tillsammans med en annan. Att tvingas inspireras och komma sams om texter är nyttigt för utvecklingen.
”Man släpper den totala kontrollen på sitt manus”.
”Manusförförare”, flikar Per in.
”Anusförfattare”, kontrar Niklas.
En intervju med ONT är en orgie av skämt, långsökta paralleller, för mig ibland direkt obegripliga referenser, allt inbakat i smördeg av självgodhet och inbördes beundran. Men även garanterad underhållning som avkastning.

”Vi har gått från scenpoesi till performancekonst, kan man säga. Via ståupp och teater. Klubb ONT är mer performanceinriktat, och väldigt manusdrivet.”
”Och det ska göra lite ont”, tillägger Per. Därav alltså namnet. ”Skrattet ska alltid ha en smärtbotten, om upplevelsen ska stanna kvar.”
Budskap, då? Jag tycker mig se politiska undertoner i deras framföranden och vill veta vad det finns för tankar bakom detta.
”Ja, vi ogillar ju auktoriteter”, säger Per. ”Förutom Gombrowicz!”
”Ja, han hade jag glömt, säger Niklas.
”Vi är som en blandning av Zorro och Chaplin”, säger Per. Ännu ett av alla dessa påståenden som slängs ut i luften och mottas av skratt från den andre. Och i detta fall efter ett tag en invändning. ”Nä… Zorro… han är ju en tönt…”

Jag frågar dem om pjäsen den förste maj, vad tanken var bakom att supa sig redlösa innan framförandet (se min rapport från Klubb ONT).
”Vi ville skriva en pjäs som endast går att uppföra om skådespelarna är stupfulla”, börjar Niklas. ”Ja, det är ju inget att turnera med, direkt!”
”Om skådespelarna är skolade går de direkt in i teaterposer. Här är hela Stanislavskijs tes sönderbruten.” (Stanislavskijs tes går ut på att vara ett med sin roll, reds anm.)
Pjäsen, som mjölkar ur temat fadersroller, skrevs mot bakgrund av alla de texter om fäder som florerar just nu.
”Och genom historien”, säger Per och tar upp den enda riktigt kända parallell som pjäsen använde sig av: kopplingen till Hamlet. ”Vi ville underminera marken för fadersroller, underminera grunden för skådespeleri, och även genom att supa oss fulla underminera rollerna i sig, eftersom vi då mer än under repetitionerna kastade oss mellan varandras karaktärer. Till och med i en replik kunde vi skifta.”
De enas om att det är ett nytt sätt att spela teater, och inte bara det. Att det är genialt! ”Kanske inte så sunt. Men bra”.

Men hur mycket är då färdigskrivet, och hur mycket kommer till i stunden? Jag börjar förstå att det verkligen handlar om en ständig maskin, och att något som är manusbaserat ändå alltid verkar bygga på infall och improvisation.
”Vi hade ett mönster att förhålla oss till, ett ledtema, som sen krackelerar med spriten.” På liknande sätt som man bör förhålla sig till scenmanus över huvud taget, tycker Niklas. ”Här har vi en text. Nu måste vi bryta oss ur den.” De är så vana vid varandra, att om den ene avviker från det tänkta temat, kan den andre vara dess skyddsnät.
Meningen med Klubb ONT var att skapa en scen för experimentell scenkonst. ”Vi vill gärna att folk hör av sig om de har något, skriv det!”
Sjuttio personer per kväll räknar man med har kommit till vårens fredagskvällar. ”Det är bra. Och då räknar vi med trettio – fyrtio nya ansikten varje kväll.”

Nästa gång, den femte juni, är dock säsongens sista klubb. Vad händer då? Jo, gästerna är klara. Vis- och -performance-gruppen Megafånerna med bland andra poeten Klas Mathiasson. Och så trubaduren Kristian Svensson, känd för sin ”Möllevångssång”, för vilken han belönats med pengar från svenska författarfonden.
Och ONTs föreställning då?
”Ja, det vet vi inte än”, säger Per och skrattar. Han menar fullaste allvar. Pjäsen, som ska vara unik varje gång, har ännu inte börjat skrivas. ”Vi sätter oss ner en kväll med whiskey och börjar jamma. Det är så det brukar gå till.” Temat är det enda dem vet. ”Heroin!”