Då eran big boss of the blog blob Fritte är ute på roadtrip med Oskar Hanska a la ”fear and loathing in las vegas” minus knarket och dekadensen så är det eran egen Generalprincipessa som lägger upp säsongens sista Diktafon. Vi sammanfattar säsongen som gått och fokuserar framförallt på Poetry Slam SM. För att fira säsongen så har vi två hela timmar on or hands och två fantastiska gäster i form av den tvåfaldiga vinnaren av SM i Poetry Slam 2009 Oskar Hanska (numera utan dreads) och Slam-kännaren/fantasten Ulrika Centerwall. Som extra pimp-detalj så är programmet späckad med spoken word och olika musikprojekt som estradpoeter sysslar med vid sidan av poesin.

Tack för säsongens som gått och enjoy the show!
Sincerly yours// Affe

Ladda ner Radio Diktafon 090614

bok: ”Allt jag vill för dig, ingen annan” av Ismael Ataria.
förlag: Heidruns förlag.
2009 

Ismael Atarias ”Allt jag vill för dig, ingen annan” är ingen diktbok som är banbrytande, litteraturhistoriskt viktigt eller ens fascinerande och angeläget bra. Det konstaterar jag ganska snabbt. Men det finns guldklimpar. Och framför allt kan det finnas fler anledningar till att något ändå förtjänas att ges ut. ”Allt jag vill för dig, ingen annan” handlar om hur det är att leva som anhörig till en missbrukare. Och som litteratur att läsas av dessa anhöriga, som ett komplement till den uppsjö av faktaböcker och hjälpböcker som finns på marknaden, tycker jag att denna bok har en egen upplyst liten plats i tillvaron.
 

Heidruns förlag är ett litet förlag. När jag läser om det i en intervju med Bengt Berg på sajten dikt360 från 2004 (http://www.dikt360.se/index.php/Heidruns-forlag.html) framgår det att man både satsar på debutanter och etablerade författare, att man har en helt ”ohierarkisk” profil, dock utan en buffert i ryggen. Ismael Ataria är något av en mångsysslare, som utöver poet även är författare, musiker i ett synthband och filmskapare. Vilket är intressant, eftersom jag faktiskt funderat en del över formen under tiden som jag läst. Radbrytningen känns stundtals både osäker och omotiverad, och jag leker med tanken på vad som skulle hända om man lät detta bli en löpande prosadikt istället. Något som eventuellt skulle inskränka läsarkretsen, och alltså kanske inte vara värt det.
 

Nåja, det finns många guldkorn som sagt.

”och inuti mitt hjärta
blåser vinden ett hål,
som du borde fylla”

är enkla rader men med en bländande vacker innebörd. På liknande sätt fungerar

”En kärlek som ständigt

byter om

till fel kläder”

Det blir vardagsnära och briljant i sin fåordighet.

”Tolv steg till

mot himlen

och du som inte

vågar ta det första”
 

På samma sätt blir det stundtals grådaskigt simpelt och sentimentalt.

”Som för evigt kan jag se

tårar falla

när hon vänder sig om

och för första gången

talar om”

eller

”Ständigt ska du vara

hård, tuff

och rädd

för att se inåt

men jag vet att bakom

allt

finns en liten kille

som irrat vilse”

Emellanåt närmar sig språket det bibliska.

”Dithän du går

går också jag,

om än två steg bakom”

och

”Med oavbruten önskan

och knäppta händer

kring ditt sköra liv

är allt jag vill för dig,

ingen annan”

Sammantaget är detta en stundtals vacker och klart läsvärd diktsamling, om än ämnet delvis kan tyckas överbrygga kvaliteten.

För ett par veckor sen drog allas vår Generalprincipessa Affe ner till poesins dirty south och kollade in MalmöLunds Poetryslamfinal och tillika Sm-laguttagning. Dessutom blev det mycket gräsmattehäng med diverse poeter. Allt detta resulterade i att vi denna vecka behöver utöka sändningstiden och har roffat åt oss enochenhalv timme etertid!

För er som bor i radioskugga eller långt bort från det centrum hela världen kretsar kring kommer här en sedvanlig podcast.

Ladda ner Radio Diktafon 090517!

kramar

Niklas och Per efter Klubb ONTs föreställning den förste maj. Foto: Lovisa Eklund.

Klockan är tolv, det är söndag och sol över St Knuts torg. Niklas gick upp åtta och har jobbat sen dess. ”Det är så mitt liv ser ut nu. Jag är som en gruvarbetare”, säger han. Per gick nyss upp och har solglasögonen på. Dementerar dock bakfylla.
Niklas Åkesson och Per Alvsten, välkända parhästar i Malmö poesivärld. Gruppen ONT startade de 2002. Då fanns även Marie Pettersson och Helena Fehrman med i gruppen. ”Som en slags modern ABBA”, säger Niklas. ”Sen blev Agnetha dumpad och Anni-Frid på smällen, hahaha!”
Nej, men skämt åsido återkommer vi till ämnet längre fram, och då förtydligar Niklas. ”Man kan tycka det är typiskt att två kvinnor hoppar av och två män fortsätter. Men nu blev det så, och det kunde lika gärna varit tvärtom.”

Istället blev ONT alltså en performancegrupp som fördjupade sig i mansrollen och utforskade den från alla dess vinklar och vrår.
Eller performancegrupp egentligen? ”Vi byter prefix beroende på vad vi gör”, säger Per. ”Vi är en självgående skrattkonstmaskin, en sorts gränslöshet. ONTs blick på världen gör allt till konst. Även det roliga kan bli sorgligt.”
Båda är ense om hur bra det är för en skrivande människa att jobba tillsammans med en annan. Att tvingas inspireras och komma sams om texter är nyttigt för utvecklingen.
”Man släpper den totala kontrollen på sitt manus”.
”Manusförförare”, flikar Per in.
”Anusförfattare”, kontrar Niklas.
En intervju med ONT är en orgie av skämt, långsökta paralleller, för mig ibland direkt obegripliga referenser, allt inbakat i smördeg av självgodhet och inbördes beundran. Men även garanterad underhållning som avkastning.

”Vi har gått från scenpoesi till performancekonst, kan man säga. Via ståupp och teater. Klubb ONT är mer performanceinriktat, och väldigt manusdrivet.”
”Och det ska göra lite ont”, tillägger Per. Därav alltså namnet. ”Skrattet ska alltid ha en smärtbotten, om upplevelsen ska stanna kvar.”
Budskap, då? Jag tycker mig se politiska undertoner i deras framföranden och vill veta vad det finns för tankar bakom detta.
”Ja, vi ogillar ju auktoriteter”, säger Per. ”Förutom Gombrowicz!”
”Ja, han hade jag glömt, säger Niklas.
”Vi är som en blandning av Zorro och Chaplin”, säger Per. Ännu ett av alla dessa påståenden som slängs ut i luften och mottas av skratt från den andre. Och i detta fall efter ett tag en invändning. ”Nä… Zorro… han är ju en tönt…”

Jag frågar dem om pjäsen den förste maj, vad tanken var bakom att supa sig redlösa innan framförandet (se min rapport från Klubb ONT).
”Vi ville skriva en pjäs som endast går att uppföra om skådespelarna är stupfulla”, börjar Niklas. ”Ja, det är ju inget att turnera med, direkt!”
”Om skådespelarna är skolade går de direkt in i teaterposer. Här är hela Stanislavskijs tes sönderbruten.” (Stanislavskijs tes går ut på att vara ett med sin roll, reds anm.)
Pjäsen, som mjölkar ur temat fadersroller, skrevs mot bakgrund av alla de texter om fäder som florerar just nu.
”Och genom historien”, säger Per och tar upp den enda riktigt kända parallell som pjäsen använde sig av: kopplingen till Hamlet. ”Vi ville underminera marken för fadersroller, underminera grunden för skådespeleri, och även genom att supa oss fulla underminera rollerna i sig, eftersom vi då mer än under repetitionerna kastade oss mellan varandras karaktärer. Till och med i en replik kunde vi skifta.”
De enas om att det är ett nytt sätt att spela teater, och inte bara det. Att det är genialt! ”Kanske inte så sunt. Men bra”.

Men hur mycket är då färdigskrivet, och hur mycket kommer till i stunden? Jag börjar förstå att det verkligen handlar om en ständig maskin, och att något som är manusbaserat ändå alltid verkar bygga på infall och improvisation.
”Vi hade ett mönster att förhålla oss till, ett ledtema, som sen krackelerar med spriten.” På liknande sätt som man bör förhålla sig till scenmanus över huvud taget, tycker Niklas. ”Här har vi en text. Nu måste vi bryta oss ur den.” De är så vana vid varandra, att om den ene avviker från det tänkta temat, kan den andre vara dess skyddsnät.
Meningen med Klubb ONT var att skapa en scen för experimentell scenkonst. ”Vi vill gärna att folk hör av sig om de har något, skriv det!”
Sjuttio personer per kväll räknar man med har kommit till vårens fredagskvällar. ”Det är bra. Och då räknar vi med trettio – fyrtio nya ansikten varje kväll.”

Nästa gång, den femte juni, är dock säsongens sista klubb. Vad händer då? Jo, gästerna är klara. Vis- och -performance-gruppen Megafånerna med bland andra poeten Klas Mathiasson. Och så trubaduren Kristian Svensson, känd för sin ”Möllevångssång”, för vilken han belönats med pengar från svenska författarfonden.
Och ONTs föreställning då?
”Ja, det vet vi inte än”, säger Per och skrattar. Han menar fullaste allvar. Pjäsen, som ska vara unik varje gång, har ännu inte börjat skrivas. ”Vi sätter oss ner en kväll med whiskey och börjar jamma. Det är så det brukar gå till.” Temat är det enda dem vet. ”Heroin!”

Plötsliga åtaganden gjorde att förra veckans klipp uteblev så vi kompenserar med ett tidigt inlägg den här veckan. Och två bonusklipp!

Och vårtider är ju kärlekstider. Fjärilar-i-magen-tider. Människorna-på-stan-klär-sig-plötsligt-lite-lättare-och-mer-avslöjande-tider.

Men eftersom hyllningar till kärleken ofta blir väldigt corny och ganska intetsägande i sina små bubblor av glädje så får Thea Monyees ”Woman to Woman” visa en annan del av påhittet. En dikt som med all rätt och full potential skulle kunna vara en ren bitterkaka, som istället givits en aggressivt komisk ton. Helt klart ett alternativ till andra mer extrema utlopp av eventuell svartsjuka.

BONUS #I: Gemineyes omatchade ”A Penny For Your Thoughts”
Han är kanske en av scenpoesin tajtaste och vassaste, någonsin.

BONUS #II: En teampiece från Black Ice, Poetri & Shihan

Jag ber tusen gånger om ursäkt att jag inte har lagt upp programmet tidigare. Affe fixade iordning mp3:an direkt efter sändning igår så skyll inte på henne. Skyll på Judith Butler, Seyla Benhabib och Jean-Francios Lyotard som höll mig vaken hela natten istället..

Här är iallafall ett efterlängtat Radio Diktafon Stockholm Speciel. Affe gästas i studion av Johan Wretman som förutom att han är poet själv håller i fixandet av Södermalm Poetry Slam som har varit en av de Stockholmsgrejer som etablerat sig som nåt att räkna med det senaste.

Ladda ner Radio Diktafon 090503!

kramar

Klubb ONT drivs av Per Alvsten och Niklas Åkesson, och är en tillställning som infaller på Loftet i Malmö första fredagen i varje månad under våren. Varje tillställning innehåller dels en föreställning med och av Per och Niklas (performancegruppen ONT), och därtill inbjudna gäster av varierat antal. I fredags var antalet stort. Föreställningen hette denna gång ”I finrummet”, och vi fick se och höra Desinformation, teatergruppen Rond och musikerna ”Det helande brustna”.

Desinformation består av två gillar som spelar snabba låtar om saker de dissar i samhället. Vill du veta mer är det lättare om du förser dig här; http://www.myspace.com/desinformation. Se även bilden till detta inlägg.

Rond är en performancegrupp bestående av Johan Granbom, Anders Angel och Daniel Staley. De använder sig av olika uttryckssätt för att skapa föreställningar där ”kultur, politik och andlighet möts” (citat från sida http://galleri5.se/exhibitions/rond). I fredags fick vi se två av killarna röra sig under ett vitt lakan i en nersläckt lokal framför en projektion av ett stort rörligt ansikte i röda nyanser. Ansiktsuttrycken skiftade från glädje till desperation, samtidigt som brottningen under lakanet kunde tolkas som ömsom älskog, ömsom pågående mord. Känslomässigt gripande, om än svårrecenserat…

”Det helande brustna” spelade Kajsa Grytt-låtar och bidrog med melankoliska sorgsna funderingar i livets svåra relationer. Musiken som var jazz-och vis-inspirerad stod i skarp kontrast till Desinformations hårdrocksslingor från inledningen av kvällen.

Avslutade gjorde så Klubb ONT, som inför ”Det helande brustna”s framförande skålade med publiken. ”Vi har skrivit en ordentlig pjäs den här gången. Men det är något som inte klickar”, förklarade de. ”Detta är första och sista gången ni kommer att få se den.” Sedan berättade de att deras mål nu var att under de närmaste 45 minuterna halsa en flaska renat… Föreställningen kunde efter vissa skrattanfall från de båda aktörerna genomföras. Med viss inspiration från Samuel Becketts ”I väntan på Goudot” berättades en historia om två bröders komplicerade förhållande till sin far.

Klubb ONT är lite grisen i säcken; man vet inte vad man har att vänta sig från gång till gång. Publiken i fredags var åt ena hållet blonda flickor med håret uppsatt i flätade kringlor, och åt andra hållet punkare med tyllkjol och tunga svarta kängor. I mitten samsades Möllanhippies och en och annan oldie. Jag har varit på varje Klubb ONT sen det startades i februari, här kan ni läsa om mitt första intryck efter premiäromgången: http://linaarvidsson.blogg.se/category/poetry-slam-estradpoesi.html
Politisk satirisk teater skulle man kunna kalla det. Galenpannornas sammankomst, inte alltid lika lyckat, skulle man också kunna slänga till med. Upprorsmakare? Nyskapare? Är detta poesi?
För att komma lite närmare underfund med detta har jag bokat in ett möte med Per och Niklas, och ska genom en intervju som förhoppningsvis kommer upp under nästa vecka, ge er en klarare bild för er av tanken bakom denna företeelse.

Nästa Klubb ONT, sista chansen, är den 5 juni. Loftet, Hedmanska gården vid Lilla torg i Malmö, kl. 19.00.

En av killarna i Desinformation.

Om jag har svårt för buskis, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg, så avskyr jag katalogdikter.

Och uppmaningsfasoner ska vi inte ens gå in på. Det finns nog få saker som är värre än poeter som genom att skriva mig på näsan slösar bort min tid med att predika om vad jag borde göra och hur jag borde göra det. För att ordna en bättre värld. För att må bättre själv. För att vara en bättre människa. Skjut mig någon… Bara skjut mig, snälla.

Ändå kan jag inte låta bli att förundras över Anis Mojganis dikt, trots att han blandar både katalog och uppmaning till en sådan upprepning att mina gnällknölar borde brisera i butterhet.

För i hans dikt finns det en enkel lekfullhet med så mycket allvar att jag glömmer formen. Istället för att skrika och slita mitt hår kapitulerar jag under situationerna, berättelserna och känslorna i varje exempel han ger. Förundras kanske kort över herrns märkliga figur, en oproportionellt tecknad, smått obehagligt allvetande mentor i ett ungdomsäventyr. Men i slutänden sitter jag bara där, drabbad, och önskar smått att Mojgani var min personliga väckarklocka som  såg till att jag gick in i ytterligare en vardag mer peppad än den förra.

Bonus: Amanda Diva och hennes framförande av ”Hot Shit”.

Av klubb Spokenword i Stockholm har man nu gjort en serie TV-inspelningar som sänds på ZTV. Klubben drivs av ett företag som heter Spokenword Entertainment som har ett antal spoken word artister i sitt stall. Dessa kan bokas till allt från företagsframträdanden till turnéer. Ännu ett steg i att skapa en möjlig försörjning av att vara poet.

TV-serien på ZTV heter rätt och slätt Spoken Word liksom scenen i Stockholm. Att man äntligen har något, som är mer än en Poetry Slamtävling och satsar på poeter som kan läsa poesi med uttryck är glädjande. Överlever man till exempel att lyssna till en bokpoet som Katarina Frostensson i Stadsbibliotekets hörsal (pjuh!) så blir alla Spoken word scener en uppenbarelse. Synd bara att jag får kalla kårar och lite Släng dig i brunnen känsla av tv-serien Spoken Word. Och sanningen att säga så skulle det nog inte kunna bli en sådan stor grej med spoken word , att man till och med gör TV av det, annat än i Stockholm. Sverige är litet och publiken utgörs av ännu färre.

Jag som inte är någon inbiten Poetry Slambesökare och får rysningar när tanken far iväg till Stand up Comedy scenen, menar ändå att litteraturbegreppet behöver vidgas. För de flesta icke inbitna så är det svårt att ta till sig begreppet spoken word när det inte finns någon regelrätt definition av genren. Får man ens kalla det genre? Jag ser framför mig hur flera sitter och hötter med nävarna åt okunskapen. I mina ögon är Poetry slamrörelsen något av en subkultur och kanske är spoken wordscenen det också? Om man tolkar de muntliga scenuttrycken som subkulturer så är också tolkningarna av den reserverade för dem inom gruppen. Är det därför det saknas recensioner av de icke bokligt publicerade poeterna?
På hemsidan där jag har sett premiäravsnittet i efterhand kallar man spoken word för detta: ”Spokenword är en kultur som växer sig starkare i Sverige, en ny form av kombinerad stand up och öppen poesi levererad till en live publik.”

Så långt allt gott. Det finns dock forskning kring muntligt framställd poesi, men inte i Sverige. En forskare vid namn Foley menar att muntlig poesi är annorlunda än skriftligt framställd poesi på tre sätt: i kompositionen, i framträdandet och i mottagandet. Enligt Foley skulle alltså spoken word kunna vara en subgenre till poesi. Där man, liksom i Poetry Slamtävlingar, måste ta hänsyn till både framträdande och text när man bedömer dikten för att göra en rättvis tolkning.

Det befriande med muntligt framförd poesi kan jag tycka är att man slipper produkten. Behöver man sträva efter att spela in sitt framträdande, spara det på en videofil eller en ljudfil så förvandlas det muntliga framträdandet till något som kan konsumeras av alla när som helst och hur som helst utan kopplingen till den spontana samlingsplats som en Poetry Slamtävling eller en Spoken Wordklubb erbjuder.
Nåväl, min uppgift är att recensera de muntliga framträdandena i TV-versionen av Stockholms Spoken wordklubb. Jag gör det därför att jag tycker det är viktigt att skapa en intressant och viktig diskurs kring också muntliga litterära uttryck.

För att rätt kunna bedöma dessa dikter krävs då att man ser till dess hela kontext, alltså själva uppträdandet, publiken, poeten, eventuell musik, sättet dikten framförs på, gesterna, det visuella och så vidare. Med denna föresättningen uppstår problem för mig ganska snart. Inspelningen av Spoken wordklubbens scen har en dålig kvalitet som om man först i efterhand har kommit på idén att det ideella filmandet av framträdandena kan säljas in till TV. Inspelningstekniken kan väl kanske omöjligt följa både publikens reaktioner och poetens gester samtidigt, men dessutom filmas ofta enbart poetens överkropp och jag missar därför att hänga med i gester med mera.
Första avsnittet leds av värden Sascha Abdelnabi som börjar med att presentera Alex Bengtsson. Vad de övriga poeterna som sedan följer heter det får utläsas av eftertexterna. Poeterna presenteras som artister och startfältet är som taget ur finalpoeterna från Poetry Slam SM i Halmstad 2008.

Publikens storlek är svår att utläsa då det ligger en mörk skugga över allt annat i lokalen än den lilla ljuskägla som följer artisten (läs: poeten). Hur reagerar publiken egentligen på framträdandena, då och då zoomas ett ansikte in och de verkar mer brydda över att någon filmar dem uttrycksfylla av intryck. Jag brukar tycka att poesin är som bäst på en scen då jag trivs i publikhavet och är en del av organismen. Det är svårt att få samma känsla när jag tittar på denna spegelbild.

Alex Bengtsson, är som sagt, först ut i sitt vita linne och sina blanka sportshorts. Som den ende som blir presenterad får vi veta att han är en mångsidig artist och även författare till boken Sverigedemokraterna har fel. Sedan tidigare känner jag till Alex Bengtssons mimik och ryckiga gester som visar hans poetiska intensitet. Denna går förlorad i detta tv-program. Hans göteborgska dialekt borgar för autenticitet då han framför dikter som ofta innehåller en social kritik. Med en god rytm och några enstaka rim läser han en dikt med en katalogstil där –Ge mig! är besvärjelsen som gör att publiken skärps extra noga att lyssna. Vad är det vi skall ge uppläsaren? Vad skall vi som åhörare bidra med i detta? Mitt i Stockholm talar Alex om sina lantliga erfarenheter bland epa-traktorer, hitlerhälsningar, hockeyfrillor, Konsum, charterresor, Thailändska köpefru, Shellmackar, älgjakter och herpeshångel. Men orden ge mig syftar till att berätta historien om den bygd där han kommer ifrån. Bengtsson förmedlar en ironi över denna tillvaro, denna avskräckande svenskhet, blandad med kärlek till hembygden som får oss alla att fundera lite extra.

Birgitta Granberg, också mycket uppskattad i Poetry Slamtävlingar, har en scenkaraktär i form av den progressiva kärringen. Med humor och hjärna levererar hon med sin bestämda röst en prosadikt, som liknar en monolog, om att det svärs alldeles för lite nuförtiden. Det är inte något av det starkaste jag har hört läsas av henne och som text betraktat är det en dagslända som livar upp för stunden. Men rolig och kraftfull med stark närvaro är Granberg.

Kung Henry är något av en gigant inom scenpoesin har jag hört och kanske är artistnamnet ett bevis på detta. Kung Henry har förmågan att direkt upprätta en kommunikationslina till publiken, lyssna noga säger han och är glad och får några skratt som bådar gott för två dikter som han skall läsa om tid. Med kvicka rim på ofta tvåradingar, men med något enstaka inrim, ala hip hop så framför han sina texter som ett proffs.

Första dikten är en mörk skildring, om både nuet och framtiden, där den lilla människan blir överkörd. Andra framförandet sjungs provocerande fram efter melodin till den amerikanska folksången She´ll be coming ´round the mountain when she comes. Här hör vi en artist som blandar genrer friskt och kan ge upphov till snus i vrångstrupen. Med taktfasta gester ritar Kung Henry upp ännu en mörk historia med sensmoral. Själv fastnar jag mest för ”Du får min arbetsgivare när jag dör”. En lång rad av människor som skall gå samma väg, arbetet i livet på denna sidan tar aldrig slut.

Malin Jakobsson får med sin intensiva norrlandsdialekt direkt publiken att lyssna. Detta är som en folkdikt med tvåradsrim som fastnar lätt och ökar koncentrationen. Med vitalt språk som fårskall och följer hon samma verstakt rad efter rad. Jakobsson har ett helgjutet framträdande med lysande ögon och skakande händer som understryker meningarna. Med en lite vaggande gång fram och tillbaka på scenen läser hon sin text om kärlek. Det är teatraliskt med ett banalt innehåll om kärlekens problem, men en rent fungerande taktik för vem kan inte relatera till det. Det är en kärlekens antidikt vi får höra och plötsligt får publiken också utrymme och de tekniska begränsningarna gör ett lustfyllt hopp med mer utzoomning.

Lennart Bång har ett aldrig sinande munflöde utan pauser som gör att rytmen känns väl inövad och skicklig. Han läser en dikt om allt vi moderna människor skall hinna med, hur vi definierar oss själva som att definitionerna är just det viktiga, som gör oss till det vi är. Här kan man skönja en social kritik framförd på ett effektivt sätt. Han säger ”Jag är huvudsakligen handsfree” men det går att bortse från taskiga rim såsom ”jag tror på obama och spöket osama” och istället se det som ett intelligent debattinlägg.
Jag är, fungerar som den upprepande minnestekniska funktionen och det finns fler
upprepningar inom versraderna och ord som inte alltid rimmar med liknar varandra i uppbyggnad.

När de flesta andra poeter förmedlar just sin text så förmedlar Maggan Hammar
istället en hel scenshow, ett skådespel med realistisk grund. Hon spelar mycket på humor och framstår som lite halvsvettig och nervös. Hammar läser upp en kontaktannons, hon söker en vanlig man, men det slutar i att mannen i monologen förvandlas till en äventyrare och fler och fler krav ställs upp. För publiken presenteras igenkännande tankebanor. Det tenderar dock att bli en känsla av korta slapsticks som ger upphov till de högsta ljud publiken hittills under kvällen har gett ifrån sig. Spoken word kan lätt byta från ämne till ämne i samma uppläsning och det gäller för publiken att hänga med. Där närmar den sig också Stand up. Är det så att vi är för uttråkade idag för att orka sitta och lyssna på en lång sammanhängande text som betyder något hela hela tiden? Är det för att vi är alltför mycket som i Lennart Bångs text eller vill vi alla helst vara en annan Lennart än den vi själva är?
Jag har hört Hammars dikttext flera gånger förr och det är nog många som har gjort det under många år. Detta väl inövande av den poetiska repertoaren är bra för en publik som alltid möter poeten på nytt, men dessa poeter hittar ju ofta en publik som följer dem och gör dem till sina favoriter liksom en singer songwriter. Vad är det som gör en låt till en klassiker, en bok, eller en spoken worddikt? Det får i alla fall vara något mer än Maggan Hammars kontaktannons.

Jag ser fram emot nästa avsnitt av Spoken word som jag snart skall sätta ögonen och öronen i, men vad jag saknar i Sverige är också den muntliga poesi som tar intryck från Charles Bernsteins LANGUAGE poetry. Denna rörelse vänder sig mot det bekännande i dikten. I Sverige har denna inriktning en motsvarighet i tidskriften OEI, som kan tolkas som än mer navelskådande än Poetry Slamscenen (om det nu kan sägas finnas en enhetlig sådan, jag veeet). I Sverige har vi inte många scenpoeter från denna inriktning men i USA verkar det inte läggas så stor vikt vid de olika synsätten, den muntligt framförda poesin och att poesin förs fram från boksidan och till scenen är det viktiga. Vad jag säger är alltså inte att jag förespråkar en poesi som är ickebekännande och ickekommunikativ, men jag skulle gärna se mer experimentell spoken word där ordvrängningarna och bildspråket gör frivolter.

http://www.spokenword.se/

http://www.playahead.se/ztv/ztv_video.aspx?videoid=01643683-ad03-4926-96cf-c9c13b026a4c

bok: ”Den amerikanska natten” av Jim Morrison, med översättning av Måns Winberg.
förlag: Bakhåll.
2009.

Jim Morrison dog i ett badkar i Paris vid 27 års ålder 1971. Hans tragiska liv kan glorifieras hur mycket som helst, men här, i ”Den amerikanska natten”, en diktsamling av det man hittat i efterlämnade anteckningar; blir bilden av stjärnan något svartare. Layouten är gjord så att vi på ena sidan har Morrisons ord, och på motsatta sidan Måns Winbergs översättning till svenska. Något som fungerar bra. Ibland som hjälp för förståelse. Ibland för att visa på de löjliga skillnaderna språken emellan. (Jämför ”We need great golden copulations” med ”Vi behöver stora gyllene samlag”…) För mig är det underbart att sitta och läsa högt ur Morrisons tunga, ödesmättade, ofta mycket depressiva diktvärld. På samma gång odistanserade som högst distanserade ord, stundtals fantastiskt bittra i sin kritik av omvärlden.

”Ta ett kort av mig
Han är verklig, skjuten
Verklighet är det som har
dolts för oss
så länge
födelse sex död
vi lever när vi skrattar
när vi kan känna
blodet strömma till & spruta ut”

En säregen diktvärld att besöka och låta sig förfasas och förföras av. Även slutordet är intressant att läsa; en kortbiografi skriven av Peter Glas. Om man hade fördomen att Jim Morrisons liv bestod av droger, framträdanden och sex, kan man nu avskriva detta som en sanning, inte en fördom. Åtminstone är det denna sanning som ”Den amerikanska natten” visar upp.

”Grand danger there
in curved thigh
The avenging finger –
lord.”

Sex är räddningen, men sex är också döden. Och så ständigt denna sarkastiska tunga, smackande dikterna igenom. Morrison står utanför och tittar in. Men befinner sig också mitt i, och brinner.

”Once I had, a little game
I liked to crawl, back into my brain
I think you know the game I mean
I mean the game called ’go insane’”

Morrisons längtan var att frigöra människor från deras begränsningar och föreställningar. ”I am interested in anything about revolt, disorder, chaos, especially acitvity that has no meaning” (ur efterordet av Peter Glas, från ett pressmeddelande inför första skivsläppet.) Enligt Glas var Morrison sällan nykter över huvud taget, vilket kan vara en förklaring till de häftiga formuleringarna och drastiska associationerna i diktspråket. Den becksvarta humorn är både uppfriskande och oroväckande.

”Peppermint, miniskirts, chocolate candy
Champion sax & a girl named Sandy
There’s only 4 ways to get unraveled
One is to sleep & the other is travel
One is a bandit up in the hills
& one is to love your neighbor till
his wife gets home”

Här finns även med delar av Morrisons försök till filmmanus. (Filmklipp går enligt efterordet att hitta på youtube… Något jag ännu inte fördjupat mig i.)

Jag kan få visst magknip av vetskapen att denna diktsamling har getts ut postumt. Jag minns när Göran Tunström dog och boken ”Försök med ett århundrade” (2003) gavs ut av hans släktingar. Tunströms oavslutade storprojekt. Och jag köpte och läste. Tunström tillhör en av mina stora favoriter, och detta just för hans förmåga att sparsmaka språket. Att få en inblick i detta arbete är visserligen intressant. Men fruktansvärt. Som skapande människa vet man hur känslig den konstnärliga processen är. Ofärdiga alster är nakna alster. Att ge ut ofärdiga dikter och anteckningar av Jim Morrison, och även ge sig på att översätta dem; jag kan tycka att det är en äckligt kommersiell handling. Ett utnyttjande av en för tidig död och ett förhärligande av en trasig själ. Man har även använt sig av ett polisfoto, ett sk mugshot, för framsidan; från en incident när Jim Morrison blev fasttagen av polisen för att ha hetsat sin publik mot vakter under en konsert. Detta förtydligar visserligen hans rebelliska syfte med texterna, att få folk att släppa på sina invanda gränser satta av samhället, osv. Men ja… tveksamheten kvarstår. ”Words got me the wound & will get me well”, skrev Morrison. Och sa även uttryckligen i intervjuer att han ville bli ihågkommen för sina ord, sina texter. Om han ville det här kan vi inte avgöra. Om dikterna skulle ha sett ut så här efter omarbetning av Morrison själv vet vi inget om. Det går inte att bortse från detta om man själv är en skapande människa. Även om det är en intressant samling som bjuder på stundtals riktigt, riktigt bra poetiska formuleringar.